Dalklippning eller Hedemoraklippning, var mynt av typen klippning. Mynt som Gustav Vasa lät framställa under Befrielsekriget, slog i Hedemora och Söderköping 1521-1522

Efter 1521 inträder Sverige i ett nytt skede av sin mynthistoria. Man lämnade mycket av det medeltida, inte minst under utländskt inflytande. Men början var inte lyckosam. Under det tåg mot danskarna som Gustav Eriksson företog detta år präglade han mynt i Hedemora och Söderköping, möjligen också i Västerås, som ju var en gammal myntort. Han slog då två huvudtyper av små, mycket mindervärdiga klippingar, dels i ringa omfattning sådana som omisskännligt var hans egna, men också av en typ som var en ren imitation av dem som Kristian II redan ett par år tidigare börjat ge ut i Malmö och möjligen också senare i Stockholm. Därmed har riksföreståndaren säkert trott sig kunna övervältra kritiken för det mindervärdiga myntet på unionskungen, som han avsatt. Det må i och för sig ha varit riktigt, men kritiken föll ändå tung över Gustav för hans egna mynt. Redan året därpå, då hans ställning var säkrare, började han därför ge ut bättre mynt på ett par platser; från 1523 på ytterligare tre, ehuru kanske inte så rikligt på dem alla. Det rörde sig om Arboga, Uppsala, Västerås och Åbo samt givetvis huvudorten Stockholm därhan intågade som nyvald kung midsommaren 1523.

Gustavs regering bjuder på fler myntsorter och typer än någon annan svensk regents. Givetvis berodde detta till en del på den förändring i sättet att se på mynten, som hans regering innebar. Den medförde nya, större enheter, men innebar också att myntningen bedrevs på flera olika platser. De första åren presenterade ingen större valör än ett öre, redan den en nymodighet, men 1528 tillkom i samband med kröningen några mynt av den internationella nominalen silvergyllen och delar därav. Från 1534 började man slå daler (så kallade efter den ursprungliga myntorten Böhmen, Joachimsthal, (”jockumsdaler”, sa Gustav) och denna prägling av detta in i vår tid allmänt accepterade mynt, och givetvis delar därav, skulle fortsätta ända fram till 1871. Därpå följde nästan genast de för inhemskt bruk avsedda markmynten, som slogs i flera nominaler från 2 mark ända ner till ¼ mark, dvs 2 öre. Själva tillverkningen skedde som sagt på flera ställen. Särskilt omfattande var 1540-talets prägling på Svartsjö slott i Mälaren, där 1542 års vackra daler tillkom. Förlagan var troligen ritad av Jakob Binck, för ett halvår utlånad till Gustav från Danmark. Hela detta myntflöde utökades dessutom genom den mer extraordinära prägling som skedde i klippingform under 1540- och 1550-talen och som sammanföll med inrikes och utrikes oroligheter, då kungen var i särskilt behov av pengar, t ex Dackefejden. Gustavs silvermynt håller under senare år på det hela taget en tillfredsställande halt, men aldrig för hög. Kungen intresserade sig mycket för alla frågor som sammanhängde med penningväsendet och han styrde sina myntmästare med hård hand (en av dem avrättades för landsförrädiska stämplingar mot kungen). När han dog 1560 lämnade han efter sig ett land med välordnad ekonomi och med stora lager av pengar och ädel metall i de kungliga slottens skattkammare. Det mest berömda är herr Eskils gemak, ett rum på slottet i Stockholm, uppkallat efter en av kungens hunsade tjänare. Men Gustav var försiktig och det kan vara värt att citera en passus ur ett brev till myntmästaren i Åbo, skrivet 1557: "Så synes oss, att du har slagit alltför mycket fett med samma mynt och tagit fastmera till kättils av det, som mest kostat, än som behövdes och vet du väl själv, att man har bättre råd till kål än fläsk och när man låter för mycket fläsk i kålen så plägar han bliva osund och icke mycket väl gagna dem, som äta skola. Så sker ock med mynten, att där vi skola låta mynta sådant silvermynt som det du oss har tillskickat, då ville det oss föga väl bekomma." Med "fläsk" avser kungen silvret, med "kål" den billiga kopparen.

 

Den svåra inflationen

Gustavs närmaste efterträdare, de två äldsta sönerna Erik XIV och Johan III, saknade faderns ekonomiska begåvning - särskilt den sistnämnde. Praktlystnad, men framför allt de många krigen, kom att medföra en klar försämring av det svenska myntet. Givetvis gällde detta inte (riks)dalermyntet som var internationellt och alltid behöll sitt värde gentemot sina utländska likar. Däremot kom det att drabba markmyntet. Redan 1562 tillgrep konungen den åtgärden att sänka halten; året därpå gjorde han det åter. Samtidigt gav han ut ett nytt mynt, som man velat se motiverat av kriget i Estland. Det hade något högre värden, 3 och 1½ mark, men höll mindre än 50% silver. Det kanske mest intressanta därmed var emellertid bilden på dess frånsida, där man anser att Erik XIV själv spelat en stor roll för dess utformande. Man ser här en hamn med ett skepp och en gestalt på stranden. Från himlen faller en spira ner och myntet är givetvis försett med konungens valspråk, Deus dat cui vult, dvs Gud ger åt den han vill. Med allra största säkerhet föreställer bilden fästningen och inloppet vid Gamla Älvsborg, dvs vad som senare blev Göteborg. Där befann sig Erik när han fick besked om faderns död, själv beredd att inskeppa sig på friarefärd till England och dess drottning Elisabet. Gestalten på stranden har antagits vara kungen, som fick spiran av Gud, inte genom val på Mora sten - han var ju vår förste arvkonung.markmynt av silver på 1 riksdaler. Eftersom 1 mark var = 8 öre, följer av sig självt att 1 daler var = 32 öre. Också Erik XIV slog klippingar i stor myckenhet och påminnande om faderns, dock av lägre halt. År 1568 utgav han vårt lands första reguljära guldmynt, den s k ungerska gyllen, med vilken myntsort den dock inte hade mer än metallen gemensamt. Detta skedde kort efter kungens sommarbröllop med Karin Månsdotter. Det bär på åtsidan en vackert graverad bild av kungen och på den andra sidan samma bild som på de extraordinära markmynten. Men nu klingar valspråket mycket hotande. Tre månader senare var han avsatt. Då hade redan de båda hertigarna Johan och Karl utgivit klippingar för att bekosta sitt uppror.

De präglades i Vadstena och tillverkades - säger man - delvis av det silver som Erik givit Märta Leijonhufvud, den året innan mördade Svante Stures änka, som skadestånd för sitt dåd och som hon överlämnade till upprorets finansiering. Därav fick mynten benämningen ”blodsklippingar". Vi ska inte i detalj uppehålla oss vid den snabba och kraftiga försämring som det svenska myntet genomgick under två perioder av Johan III:s regering. Den sista av dessa (1590-1592) innebar, med förbehåll för vår egen tid, den svåraste inflation som vårt land gått igenom. Penningvärdets fall berodde i äldre tider på att man tillsatte stora mängder koppar till silvret för att på så sätt nominellt få ut mera pengar av samma mängd ädelmetall. Det år kungen dog (1592) höll kvartsöret bara 0,5% silver. Därefter följde en kraftig penningförbättring. Hans son Sigismund försökte, samtidigt som han medgav att det rörde sig om dåligt mynt, med alla medel rättfärdiga faderns åtgärder, men säkerligen utan någon framgång hos dem som varit tvungna att leva därmed. Vid denna tid skulle det vara fråga om ett värdemynt och den enskilde ansåg sig ha rätt att vänta, att myntet skulle innehålla så mycket silver som svarade mot det åsatta beloppet. Man klagade ofta över "den stora oköpan" - den förorsakade nämligen en svår fördyring av alla varor. Det är självfallet, att alla ville ha mer betalt i det usla myntet och det blev ca 800% inflation! Redan 1593 utgavs åter gott mynt och det gick 4 marker på (riks)dalern i stället för ca 60-80. Johan hade slagit mynt på flera platser - Stockholm, Vadstena, Västerås, Uppsala - och brodern Karl i Nyköping. Nu koncentrerades tillverkningen under några decennier till huvudstaden. Ett undantag var Göteborg, grundat av Karl IX i slutet av dennes regering, där man fick privilegium att mynta för sitt eget behov. Här ska också sägas något om guldmyntningen. Såväl Johan III som Karl IX präglade i guld och delvis i mycket höga marknominaler. Dessutom slog de praktmynt, men detta sammanhängde verkligen inte med landets ekonomi utan de användes som nådevedermälen eller helt enkelt som beslöjade mutor, inte minst utomlands. Det kan vara värt att säga något om mynträkningens utveckling efter medeltiden. Alla vanliga myntsorter hade slagits sedan Gustav Vasas tid, men under 1500-talet togs penningen ur bruk såsom alltför värdelös (däremot återfinns den länge i räkenskaperna, ungefär som våra smärre öresvalörer). Men härtill kom (riks)dalern, det utländska mynt som införts av Gustav och som inte blev del av vårt myntsystem förrän 1776 - ungefär som om vi idag skulle slå en euro med svenske kungens namn och svenska riksvapnet, som inte skulle följa med när vi devalverade. Detta mynt benämndes till 1604 daler, efter detta år riksdaler. Då kom i stället beteckningen daler att reserveras för en summa av 4 svenska mark. Alltefter marken sjönk i värde i förhållande till riksdalern, skilde dessa sig åt alltmera. På 1700-talet gick det 3 daler eller 12 markmynt av silver på 1 riksdaler. Eftersom 1 mark var = 8 öre, följer av sig självt att 1 daler var = 32 öre.

Av Lars O. Lagerqvist