Ingen förpliktelse - 30 dagars full returrätt

Logga in

Hej

040 602 82 60
Din kundvagn är tom.

De första mynten anses ha tillkommit i konungariket Lydien och området Jonien i vad som numera är Turkiet, under senare halvan av 600-talet före Kristus. På 500-talet f.Kr. spred sig användandet av mynt ut över världen. 

HISTORIEN OM SVENSKA PENGAR
Av Lars O. Lagerqvist

Fädernas flintyxor och gotiskt guld
Hur det började kan vi naturligtvis inte säga med säkerhet. Men går vi till andra världsdelar
med mindre utvecklade betalningsformer, kan vi kanske iaktta ett sätt att vara som
sammanfaller med vårt - för länge sen. Vi kan påstå att i det verkligt primitiva samhället
behövdes inga mynt, knappast heller pengar, om man därmed menar någon form av
räkneenhet, som inte är mynt - kaurisnäckor, chokladbönor, silvertenar. I detta ursprungliga
samhälle fanns en ren byteshandel - ett rävskinn mot en fiskkrok. Men ju mer utvecklat
samhället blev, desto tydligare framträdde behovet av just en räkneenhet. Om alla visste att en
björnhud var värd tre stenyxor blev det enklare, och då man sa att älghuden var värd två,
började långsamt ett system utformas där det mesta räknades i stenyxor. Så kom
ädelmetallerna, som givetvis underlättade ett värdesystem, men koppar och med tiden järn var
också begärliga. De gick alla att dela i mindre bitar och kom därför att användas i snart sagt
alla situationer. Viktsystemen togs till hjälp. Och så en dag var myntet där, det av
fursten/staten/staden utgivna, med kontrollstämpel försedda. Vikt och halt garanterade
föremålet, som gjorde allt mycket bekvämare än det hade varit.
Låt oss nu konstatera en sak som gäller för allt det vi ska säga i fortsättningen. Myntet var den
gången ett värdemynt. Detta innebär i princip, att myntet skulle innehålla metall för just så
mycket som det gällde och stämpeln utsade. En liten marginal fanns där för all del, det var
statens/furstens förtjänst. Om det står tio kronor på guldmyntet innehöll det guld för drygt nio
kronor när det tillverkades. Det accepterades. Men sjönk värdet för mycket, ville den som tog
emot det värdesänkta myntet ha mer. Annars blev han ju lurad. Så uppstod inflationen. Denna
regel gäller inte längre eftersom vi inte har värdemynt. Men den har gällt de första 2.500 åren
av myntets tillvaro på jorden. En annan sak är att myntet kanske kommer att försvinna. Men
det berörs avslutningsvis.


Silver från Rom och guld från Bysans
Vi kan inte säkert säga när våra förfäder kom i kontakt med de första mynten, men att det
skedde via andra germanska stammar, som i sin tur tog emot romerska mynt från världsväldet
runt Medelhavet och lät dem gå vidare mot norr, får nog anses vara klart. En del kan också ha
utbetalats direkt till en eller annan av svears och göters förfäder som haft tjänst i de romerska
legohärarna.
Det är två sorters romerska mynt som påträffas, i vissa fall blandade med varandra: denarer av
silver från kejsartid fram till ca år 220, då en stark myntförsämring medförde att de inte längre
togs emot utanför det romerska riket, samt guldmynt. De senare var dels några få av den äldre
valör som kallas aureus, dels många av den senare solidus, införd vid 300-talets början av
Konstantin den store. De företräds i våra fynd med exemplar daterade från 395 till så sent som
Justinianus 1(527-565). De starkt nötta denarer som hittats på Gotland är i några fall blandade
med solidi och har därför sannolikt inte importerats förrän på 300- eller 400-talen. Svenska
fastlandsfynd däremot är mindre cirkulerade och påträffas utan guldmynt, varför de kan ha
kommit hit redan före 220-talet. Någon allmän cirkulation som mynt torde de inte ha haft.
De nämnda guldmynten avlöstes i sin tur på 800-talet av en flod av silver från Kalifatet, dvs
främre Orienten. De fördes in till vårt land på östliga vägar över de ryska floderna. Under ett
par århundraden kom dessa dirhemer till vårt land och främst Gotland i en myckenhet, som
gör att väl mer än 100.000 sådana mynt påträffats, även om en del smälts ner.
Från senare delen av 900-talet dominerar två andra kategorier av silvermynt importen: tyska
feodala och kejserliga pfennige och anglosaxiska pennies, de senare till stor del resultatet av
plundring, utpressning och extraskatter. Bland de senare är flertalet slagna under Ethelred II
"den vill rådige" (976-1016) och Knut den store (1018-1035), kung av England, Danmark och
Norge.


Små mynt men svenska
Vid uppkomsten av en inhemsk myntproduktion imiterades gärna populära mynt. Olof
skötkonung (ca 995-1022) lät tillverka mynt ca 995-1000 i Sigtuna med just de engelska som
förebild. De bär namnen på inkallade myntmästare, som skulle hjälpa - tror vi - de svenska
gravörerna över de första svårigheterna. Tydligen var dessa engelsmän läskunniga; säkert var
inte svenskarna det. Samtidigt som vi på mynten kan läsa uppgifter om Olof och staden samt
myntmästarens namn med latinskt alfabet, så finns det rikligt med penningar med helt
osammanhängande inskrifter, men som ändå kan förläggas till samma tid och plats (mycket
av detta slogs 1000-1020 och längre!). Detsamma gäller de fåtaliga mynt som präglades i
Sigtuna under Olofs son Anund Jakob på 1020-talet och som tydligen utmyntades efter 192
penningar på 1 silvermark (ca 210 g, dvs drygt ett gram per penning).
Sen kom en myntlös tid nära hundra år. Delvis klarade man sig med det silver som redan
importerats, delvis användes kanske andra ting som betalningsmedel: osmundjärn, vadmal,
säd. Vi kan inte veta det. Men kort före det påföljande seklets mitt började mynt åter
tillverkas. På Gotland, som väl inte får betraktas som helt integrerat med det svenska väldet,
präglades små sillfjällsliknande penningar med inskrifter som inte kunnat tolkas.
På fastlandet började myntutgivningen i Lödöse ca 1140/1150, men där var det fråga om s k
brakteater, dvs tunna, ensidiga mynt, där den positiva utformningen av den ena sidan utgörs
av en negativ bild på den andra. Denna typ, som huvudsakligen hade valören 1 penning,
förekom in i 1500-talet.
Hur såg nu vår gamla mynträkning ut? Vårt sätt att räkna byggde på vikingatidens viktsystem.
Den högsta ädelmetallvikten hette mark, indelad i 8 öre eller 24 örtugar. Marken vägde ca 210
g. I Svealand indelades den i 192 penningar (med andra ord gick det 8 penningar på örtugen
eller 24 på öret). I västra Götaland och på Gotland, Öland, Östergötland och Småland var det
till en början respektive 384 och 288, men under 1200-talets lopp segrade svealandsräkningen
på svenska fastlandet och bibehölls till 1776. Länge fanns bara en valör att betala med,
penningen (och i begränsad omfattning halvpenning), medan de högre nominalerna var räknemynt.
Emellertid föll penningvärdet kontinuerligt genom viktsänkning och inblandning av
koppar i silvret. Redan på 1100-talet fick man ut 1½ mark penningar av 1 mark silver och på
1520-talet ej mindre än 20 mark penningar. Praktiskt hade penningen därför redan på 1500-
talet spelat ut sin roll och försvann på samma sätt som vi nu systematiskt gör oss av med våra
småvalörer. De ersattes med högre valörer.
Alla svenska mynt av penningvalör saknar årtalet och ofta uppgift om den kung som låtit ge
ut dem. Men genom ett tålmodigt arbete har de som sysslar därmed, numismatikerna, kunnat
räkna ut sammanhangen och skapa sig en någorlunda tillförlitlig tabell över utgivningarnas
datering. Vanligen bär mynten en symbol eller en bokstav, ibland bäggedera, någon gång en
riktig inskrift. Periodvis blev det fråga om tvåsidiga mynt, såsom de kvalitativt dåliga mynten
under Magnus Eriksson på 1320-1340-talen som bär folkungalejonet på ena sidan. De tre
kronorna återfinns för första gången på frånsidan på en av dessa huvudtyper. Inom kort blev
de vårt riksvapen.
Tillverkningen skedde på flera ställen eftersom samhället var nästan väglöst och
distributionen därigenom underlättades. I Magnus Ladulås testamente 1286 nämndes åtta
städer, till vilka vi kan hänföra åtta typer av brakteater med ett M, däribland Jönköping,
Nyköping, Skara, Skänninge, Söderköping, Västerås och Örebro; därutöver vet vi att
myntning pågått i Lödöse, Stockholm, Uppsala och Västerås. Vi lämnar då Visby åt sidan.
Där präglade man mynt under hela medeltiden, såväl på den svenska som den rent danska
tiden. Kanske har mynt redan under 1200-talet slagits i Kalmar, i varje fall gjorde man det
under 1300-talets senare del, då det finns mynt med denna stads namn.
Under Albrekt av Mecklenburg infördes ett nytt mynt, örtugen, ca 1370. Vi har nyss nämnt
den som en räkneenhet, men som på andra ställen i Europa kände man starkt behov av en
högre nominal. Örtugarna är tvåsidiga mynt, säkert inspirerade av Lübecks witten, och deras
inskrift anger kungen, i en del fall myntorten och alltid landets namn. Särskilt vanlig var som
åtsidesbild det krönta kungahuvudet - utan karaktär av porträtt och efter engelsk förebild. Det
användes till medeltidens slut och även under riksföreståndarna, som satte skyddshelgonet S:t
Eriks namn i omskriften. Härigenom blev nationalhelgonets "bild", alltså detta kungahuvud,
även Stockholms vapen.
Under alla de påföljande kungarna och riksföreståndarna växlade typerna med krönt huvud
eller krönt bokstav som de vanligaste men med den skillnaden, att de förra satte ut sitt namn
medan de tidiga riksföreståndarna inte gjorde detta. Först Sten Sture d y:s namn återfinns på
en del mynt. Tillverkningen begränsades så småningom till Stockholm, Västerås och Åbo
(samt under en kortare tid Kalmar). Åbomynten bar under 1520-talet det finska helgonet S:t
Henriks namn.
Med Sten Sture d y når vi medeltidens slut. Vid sidan av örtugarna och halvörtugarna
tillverkade han också, möjligen inte som en del av den ordinarie myntningen utan som
extraordinära utgåvor, stormynt av okänd valör år 1512, som emellertid ofta har kallats mark.
En annan nyhet var att mynten började bära årtal. Det hade utländska mynt ofta gjort sedan
1400-talets mitt. Örtugar och halvörtugar finns från 1478, 1512 och 1515 men de flesta var
fortfarande årtalslösa. En tredje nyhet var en vad vi vågar tro tilltänkt tillverkning av
guldmynt - den har möjligen aldrig kommit längre än till försöksstadiet - som berättar att vi
är på väg mot nya tider.


Utländska mynt i Sverige och svenska i utlandet
Vår mynthistoria började med att våra förfäder använde andras mynt långt innan vi tillverkade
våra egna; vi fortsatte därmed även sedan vi fått svenska pengar. I detta ligger ingenting
märkligt. Så länge penningen var ett värdemynt av silver eller guld, är det självklart att det
spelade mindre roll vad som stod skrivet på det. Inskriften var till för att individualisera
myntet, men när det en gång var bekant och välkänt, var det för mottagarens räkning
ointressant var det en gång myntats. Att de egna pengarna ibland föredrogs, berodde helt
enkelt på att dem kände man igen och visste vad de var värda i silver eller guld, medan de
utländska, om man inte kände dem, erbjöd ett riskmoment, en fara - man kunde rentav förlora
något. Precis samma osäkerhet känner vi idag, när vi besöker ett främmande land och första
gången erbjuds dess betalningsmedel. Men sedan vi vant oss, handskas vi med dem - givetvis
endast i det landet - som vore det våra egna mynt. Värdemynten innebar något annat. Vi
förde dem över gränserna och kunde använda dem var som helst, under förutsättning att det
rörde sig om vad man förr i världen kallade "gott mynt". Dagens växelslantar från det
främmande landet är obrukbara, bankerna tar dem inte och de slängs i en låda i förhoppning
att kunna användas vid ett eventuellt förnyat besök i det främmande landet. (Annat ska det
förstås bli med euron efter 2002, sägs det!)
Efter denna hastiga men praktiska kurs i allmän myntlära ska vi skynda oss tillbaka till
medeltid och begynnande nutid, ehuru de här berörda sederna bibehölls till långt in i modern
tid, men allt mindre och mindre, eftersom låghaltigt mynt användes mer och mer för
hemmabruk.
Om vi övergår till den europeiska medeltida myntcirkulationen, möter vi ett franskt mynt till
sin storlek vida överträffande våra små penningar. Det kallas gros (stor) tournois (från Tours i
Frankrike) och tillkom just emedan de små s k deniermynten vållade besvär ur
räkningssynpunkt. Mot en gros tournois svarade 12 deniers. Medeltiden är full av sådana
händelser och vi ska möta dem fler gånger. Myntet efterliknades snart över hela Europa; en
viktig sådan var den s k pragergroschen (ca år 1300) i Böhmen (nu Tjeckien) med vidsträckt
cirkulation.
Guldet i myntad form hade så gott som försvunnit i Västeuropa på 700-talet och återkom först
500 år senare. År 1252 började Florens slå sin florin och 1284 Venedig sin zecchinno, i andra
länder vanligen kallad dukat. Båda var typiska handelsmynt med under århundraden så gott
som oförändrade bilder, vikt (3,5 g) och halt (23,5 karat). Snart användes de i så gott som hela
vår världsdel, imiterades och fick efterföljare. Bland de senare kan nämnas den engelska
nobeln (noble) från 1340 med kungen stående i ett skepp ("skeppsnobel") och något senare
angeln. Just nobeln var mycket populär och användes i hela Sverige, särskilt i Götaland.
Klosterräkenskaperna fördes delvis i nobler, medan peterspenningen, skatten till påven i Rom,
ofta växlades till floriner eller dukater, eller rent av växlar.
De tyska och nederländska furstarna och städerna slog sina olika guldmynt, kallade gulden
(på svenska gyllen), ursprungligen efter italiensk förebild men så småningom med försämrad
halt, särskilt från 1400-talets mitt. Allt detta krävde kunskaper av dem som tog emot dem, och
vi har då ändå inte nämnt många andra mynt från Europas övriga delar, t ex Spanien. Här
trädde växlarna in - de som sysslade med att ungefär som vår tids bankmän byta den ena
valutan mot den andra, med den skillnaden att det då rörde sig om värdemynt eller växlar
utställda i dylika. Yrket var säkerligen nästan okänt hos oss, men köpmän med erfarenheter av
handel på utlandet fick träda i stället.
Bättre blev det när det tryckta ordet och bilden kom till hjälp. Ur växlares handböcker sedan
början av 1500-talet kan man lära sig, vad dåtiden erlade för de olika mynten vid växling. I
dessa handböcker kan vi också inhämta att svenska mynt började tränga ut i Europa. Det var
främst riksdalrarna och delar därav, som väl på det hela taget godtogs till sitt rätta värde. Vår
markmyntning däremot, med sin lägre halt mera avsedd för hemmabruk, var helt riktigt
mindre uppskattad men noteras och avbildas till och med i Frankrike, där man vid ett tillfälle
under 1560-talet helt förbjöd det svenska markmyntet från Erik XIV. När 1600-talet tar sin
början fanns det dock ganska mycket svenska mynt med i bilden, men, som sagt,
huvudsakligen av riksdalervalörer. Att utländska dylika i stor utsträckning cirkulerade i vårt
land vet vi från skattfynden, så även i viss omfattning guldmyntet dukat. Då örlogsskeppet
Kronan sprang i luften 1676 fanns ombord bland annat ca 250 dukater, varav endast ca 40 var
svenska, men mängden holländska och tyska dukater var mycket stor, ja ett fåtal var från
Turkiet.


Herr Eskils gemak
Efter 1521 inträder Sverige i ett nytt skede av sin mynthistoria. Man lämnade mycket av det
medeltida, inte minst under utländskt inflytande. Men början var inte lyckosam. Under det tåg
mot danskarna som Gustav Eriksson företog detta år präglade han mynt i Hedemora och
Söderköping, möjligen också i Västerås, som ju var en gammal myntort. Han slog då två
huvudtyper av små, mycket mindervärdiga klippingar, dels i ringa omfattning sådana som
omisskännligt var hans egna, men också av en typ som var en ren imitation av dem som
Kristian II redan ett par år tidigare börjat ge ut i Malmö och möjligen också senare i
Stockholm. Därmed har riksföreståndaren säkert trott sig kunna övervältra kritiken för det
mindervärdiga myntet på unionskungen, som han avsatt. Det må i och för sig ha varit riktigt,
men kritiken föll ändå tung över Gustav för hans egna mynt. Redan året därpå, då hans
ställning var säkrare, började han därför ge ut bättre mynt på ett par platser; från 1523 på
ytterligare tre, ehuru kanske inte så rikligt på dem alla. Det rörde sig om Arboga, Uppsala,
5
Västerås och Åbo samt givetvis huvudorten Stockholm, där han intågade som nyvald kung
midsommaren 1523.
Gustavs regering bjuder på fler myntsorter och typer än någon annan svensk regents. Givetvis
berodde detta till en del på den förändring i sättet att se på mynten, som hans regering
innebar. Den medförde nya, större enheter, men innebar också att myntningen bedrevs på
flera olika platser. De första åren presenterade ingen större valör än ett öre, redan den en
nymodighet, men 1528 tillkom i samband med kröningen några mynt av den internationella
nominalen silvergyllen och delar därav. Från 1534 började man slå daler (så kallade efter den
ursprungliga myntorten Böhmen, Joachimsthal, (”jockumsdaler”, sa Gustav) och denna
prägling av detta in i vår tid allmänt accepterade mynt, och givetvis delar därav, skulle
fortsätta ända fram till 1871. Därpå följde nästan genast de för inhemskt bruk avsedda
markmynten, som slogs i flera nominaler från 2 mark ända ner till ¼ mark, dvs 2 öre.
Själva tillverkningen skedde som sagt på flera ställen. Särskilt omfattande var 1540-talets
prägling på Svartsjö slott i Mälaren, där 1542 års vackra daler tillkom. Förlagan var troligen
ritad av Jakob Binck, för ett halvår utlånad till Gustav från Danmark.
Hela detta myntflöde utökades dessutom genom den mer extraordinära prägling som skedde i
klippingform under 1540- och 1550-talen och som sammanföll med inrikes och utrikes
oroligheter, då kungen var i särskilt behov av pengar, t ex Dackefejden.
Gustavs silvermynt håller under senare år på det hela taget en tillfredsställande halt, men
aldrig för hög. Kungen intresserade sig mycket för alla frågor som sammanhängde med
penningväsendet och han styrde sina myntmästare med hård hand (en av dem avrättades för
landsförrädiska stämplingar mot kungen). När han dog 1560 lämnade han efter sig ett land
med välordnad ekonomi och med stora lager av pengar och ädel metall i de kungliga slottens
skattkammare. Det mest berömda är herr Eskils gemak, ett rum på slottet i Stockholm,
uppkallat efter en av kungens hunsade tjänare. Men Gustav var försiktig och det kan vara värt
att citera en passus ur ett brev till myntmästaren i Åbo, skrivet 1557:
"Så synes oss, att du har slagit alltför mycket fett med samma mynt och tagit fastmera till
kättils av det, som mest kostat, än som behövdes och vet du väl själv, att man har bättre råd
till kål än fläsk och när man låter för mycket fläsk i kålen så plägar han bliva osund och icke
mycket väl gagna dem, som äta skola. Så sker ock med mynten, att där vi skola låta mynta
sådant silvermynt som det du oss har tillskickat, då ville det oss föga väl bekomma."
Med "fläsk" avser kungen silvret, med "kål" den billiga kopparen.


Den svåra inflationen
Gustavs närmaste efterträdare, de två äldsta sönerna Erik XIV och Johan III, saknade faderns
ekonomiska begåvning - särskilt den sistnämnde. Praktlystnad, men framför allt de många
krigen, kom att medföra en klar försämring av det svenska myntet. Givetvis gällde detta inte
(riks)dalermyntet som var internationellt och alltid behöll sitt värde gentemot sina utländska
likar. Däremot kom det att drabba markmyntet. Redan 1562 tillgrep konungen den åtgärden
att sänka halten; året därpå gjorde han det åter. Samtidigt gav han ut ett nytt mynt, som man
velat se motiverat av kriget i Estland. Det hade något högre värden, 3 och 1½ mark, men höll
mindre än 50% silver. Det kanske mest intressanta därmed var emellertid bilden på dess
frånsida, där man anser att Erik XIV själv spelat en stor roll för dess utformande. Man ser här
en hamn med ett skepp och en gestalt på stranden. Från himlen faller en spira ner och myntet
är givetvis försett med konungens valspråk, Deus dat cui vult, dvs Gud ger åt den han vill.
Med allra största säkerhet föreställer bilden fästningen och inloppet vid Gamla Älvsborg, dvs
vad som senare blev Göteborg. Där befann sig Erik när han fick besked om faderns död, själv
beredd att inskeppa sig på friarefärd till England och dess drottning Elisabet. Gestalten på
stranden har antagits vara kungen, som fick spiran av Gud, inte genom val på Mora sten - han
var ju vår förste arvkonung.
Också Erik XIV slog klippingar i stor myckenhet och påminnande om faderns, dock av lägre
halt. År 1568 utgav han vårt lands första reguljära guldmynt, den s k ungerska gyllen, med
vilken myntsort den dock inte hade mer än metallen gemensamt. Detta skedde kort efter
kungens sommarbröllop med Karin Månsdotter. Det bär på åtsidan en vackert graverad bild
av kungen och på den andra sidan samma bild som på de extraordinära markmynten. Men nu
klingar valspråket mycket hotande. Tre månader senare var han avsatt. Då hade redan de båda
hertigarna Johan och Karl utgivit klippingar för att bekosta sitt uppror. De präglades i
Vadstena och tillverkades - säger man - delvis av det silver som Erik givit Märta
Leijonhufvud, den året innan mördade Svante Stures änka, som skadestånd för sitt dåd och
som hon överlämnade till upprorets finansiering. Därav fick mynten benämningen
”blodsklippingar".
Vi ska inte i detalj uppehålla oss vid den snabba och kraftiga försämring som det svenska
myntet genomgick under två perioder av Johan III:s regering. Den sista av dessa (1590-1592)
innebar, med förbehåll för vår egen tid, den svåraste inflation som vårt land gått igenom.
Penningvärdets fall berodde i äldre tider på att man tillsatte stora mängder koppar till silvret
för att på så sätt nominellt få ut mera pengar av samma mängd ädelmetall. Det år kungen dog
(1592) höll kvartsöret bara 0,5% silver.
Därefter följde en kraftig penningförbättring. Hans son Sigismund försökte, samtidigt som
han medgav att det rörde sig om dåligt mynt, med alla medel rättfärdiga faderns åtgärder, men
säkerligen utan någon framgång hos dem som varit tvungna att leva därmed. Vid denna tid
skulle det vara fråga om ett värdemynt och den enskilde ansåg sig ha rätt att vänta, att myntet
skulle innehålla så mycket silver som svarade mot det åsatta beloppet. Man klagade ofta över
"den stora oköpan" - den förorsakade nämligen en svår fördyring av alla varor. Det är
självfallet, att alla ville ha mer betalt i det usla myntet och det blev ca 800% inflation!
Redan 1593 utgavs åter gott mynt och det gick 4 marker på (riks)dalern i stället för ca 60-80.
Johan hade slagit mynt på flera platser - Stockholm, Vadstena, Västerås, Uppsala - och
brodern Karl i Nyköping. Nu koncentrerades tillverkningen under några decennier till
huvudstaden. Ett undantag var Göteborg, grundat av Karl IX i slutet av dennes regering, där
man fick privilegium att mynta för sitt eget behov.
Här ska också sägas något om guldmyntningen. Såväl Johan III som Karl IX präglade i guld
och delvis i mycket höga marknominaler. Dessutom slog de praktmynt, men detta
sammanhängde verkligen inte med landets ekonomi utan de användes som nådevedermälen
eller helt enkelt som beslöjade mutor, inte minst utomlands.
Det kan vara värt att säga något om mynträkningens utveckling efter medeltiden. Alla vanliga
myntsorter hade slagits sedan Gustav Vasas tid, men under 1500-talet togs penningen ur bruk
såsom alltför värdelös (däremot återfinns den länge i räkenskaperna, ungefär som våra smärre
öresvalörer). Men härtill kom (riks)dalern, det utländska mynt som införts av Gustav och som
inte blev del av vårt myntsystem förrän 1776 - ungefär som om vi idag skulle slå en euro med
svenske kungens namn och svenska riksvapnet, som inte skulle följa med när vi devalverade.
Detta mynt benämndes till 1604 daler, efter detta år riksdaler. Då kom i stället beteckningen
daler att reserveras för en summa av 4 svenska mark. Alltefter marken sjönk i värde i
förhållande till riksdalern, skilde dessa sig åt alltmera. På 1700-talet gick det 3 daler eller 12
markmynt av silver på 1 riksdaler. Eftersom 1 mark var = 8 öre, följer av sig självt att 1 daler
var = 32 öre.


Den stora koppartiden
Från 1620-talet och ända fram till mitten av 1700-talet domineras den svenska mynt- och
penninghistorien av kopparen. Den svenska kopparproduktionen, redan mycket stor, hade
drivits på ytterligare för att man skulle kunna få fram medel till Älvsborgs lösen, som skulle
betalas till Danmark efter freden 1613. Det polska kriget och senare Sveriges rustningar för
och deltagande i det trettioåriga kriget (från 1630) ökade ytterligare kraven på inkomster, och
Sverige var i äldre tider ett fattigt land. Om vår produktion av ädelmetaller var ringa, bröts
desto mer av den "halvädla" kopparn, framför allt i Stora Kopparberg. Sverige torde vid
denna tid ha varit världens största kopparproducent med mer än 50% av världsproduktionen,
vilket för vår del innebar ca 3.000 ton om året, en blygsam mängd efter moderna begrepp. Det
gällde hela tiden att hålla priset så högt som möjligt och åtskilliga metoder användes. En av
dessa bestod i att man gjorde mynt av en del av kopparn, då man fann marknadspriset för lågt.
När sen priset steg, upphörde man med myntningen.
De första mynten i koppar präglades 1624. De var värdemynt, dvs mynten skulle ha ett värde
som motsvarades av den ingående metallmängden. Av flera orsaker gick det inte riktigt som
man tänkt sig. Kopparmyntningen, avsedd som ett provisorium, kom att med kortare avbrott
fortgå. Sverige fick i själva verket kopparmyntfot - under en del av 1700-talet även
pappersmyntfot - eller rättare sagt en dubbel myntfot: silver och koppar, där den senare
metallen spelade huvudrollen. Eftersom utmyntningen ofta blev för stor - man lät sig inte
ledas av det inhemska penningbehovet utan av de utländska priserna på koppar - blev
resultatet, att metallen blev dyrare än själva myntet. Man uppnådde därför en effekt motsatt
den önskade: mynten exporterades i stället för metallen. Trots att själva den ursprungliga
planen således visade sig förfelad, återgick man av olika orsaker inte till den rena
silvermyntfoten förrän 1776.
Genom att värdet på kopparmyntet redan från början sattes för högt, kom det inom kort att få
lägre kurs gentemot silvermyntet. Sedan denna kurs 1633 blivit officiellt fastställd, hade
landet två olika mynträkningar. Här återges en kurs från Gustav II Adolfs regering. År 1629
var fortfarande 1 riksdaler = 6½ mark i markmynt (alltså något mer än 1½ daler) men = 12
mark i öresmynt i silver (eftersom finvikten inte sänktes, måste kursskillnaden här bero på
alltför stor utmyntning av 1 öre i silver) och = 15 mark i kopparmynt. 1 daler var alltså = 93/13
mark kopparmynt, som här är en räkneenhet, då några markmynt i koppar aldrig existerade.
Övervärderingen av kopparmyntet medförde snart, att man började räkna i två sorters daler:
daler silvermynt (sm) och daler kopparmynt (km). Från 1660-talet var förhållandet 1 daler sm
= 3 daler km. För att göra livet svårare för oss bör påpekas, att värdet vanligen anges i daler
(och öre) sm även på kopparmynten, alltid så på plåtmynten.
Allt detta var förutsättningen för den märkliga svenska kopparmyntning som följde. Till en
början bedrevs den i Säter, som ju låg nära Falu koppargruva och förfogade över vad som
skulle visa sig vara ett något oregerligt vattenfall, som ett par gånger slog sönder myntverket.
Myntningen i koppar fortsatte sen i Nyköping samt ytterligare något senare i Arboga, där den
emellertid upphörde efter ett par år. I Säter upphörde den 1642 för att återupptagas 1644 i
Avesta, där tillverkningen stannade i nästan 200 år.
De första kopparslantarna var fyrkantiga klippingar och präglade för hand, alltså med samma
teknik som med ett par undantag alltid använts. Okunniga hantverkare, besvärliga
arbetsförhållanden eller helt enkelt en i förhållande till arbetet alltför stor brådska eller
möjligen alla dessa tre förhållanden sammanslagna ledde till att mynten var synnerligen dåligt
framställda. Bättre blev det emellertid då Markus Kock, en införskriven myntmästare från
Liège och Tyskland, tog hand om tillverkningen och började bedriva den med valsverk.
Resultatet märktes särskilt på de rundmynt som nu började tillverkas på alla tre platserna.
Efter Kristinas trontillträde 1632 präglades i koppar endast 1- och ¼-ören fram till Karl XI:s
regering (1660-1697), då de besvärliga relationerna mellan silver och koppar satte sina spår.
Till en början lät förmyndarregeringen på 1660-talet slå kopparmynt i öresvalörer efter
kopparmynträkning. Sen upphörde denna för att fortsätta i silvermynträkning fram till 1776.
Intressant är, att den 1666 införda låga valören 1/6 öre inte var fullviktig som värdemynt, och
man kan här tala om vårt lands första skiljemynt.
Om vi lämnar den viktiga kopparmyntningen kan vi notera en obetydlig silvermyntning under
senare delen av Gustav II Adolfs regering men en större sådan i såväl riksdaler som mark och
öre under Kristina. Riksdalermyntningen upphörde praktiskt taget under Karl XI, medan
markmyntningen under honom väl aldrig varit större i vårt land. Av guld präglades till en
början sparsamt och i markvalörer, under drottning Kristina inte alls; men under Karl X
Gustavs regering infördes den internationella enheten dukat (1 dukat = ca 2 riksdaler) och
detta mynt utgavs därefter och fram t o m 1868, tidvis i inte alldeles oväsentliga kvantiteter.


Plåtmynt
Det finns ett kapitel i svensk mynthistoria som aldrig kan upphöra att fascinera och förbrylla,
särskilt utlänningar: de stora och tunga plåtmynten av koppar. Egentligen är det ingenting
konstigt med dem. De är ett uttryck för samma idé som värdemynten. Den som fick dem
skulle samtidigt få lika mycket i metallvärde som står på myntet, eller i varje fall nästan lika
mycket. Det fanns alltid en liten marginal, den s k slagskatten, som var den mer eller mindre
rättmätiga vinst, vilken skulle tillfalla den som gav ut myntet. Men den skulle vara relativt
liten.
Plåtmynten är alltså ett extremt uttryck för detta tänkesätt. Det var bara så, att kopparen var
bra mycket billigare än guldet och silvret. För att komma upp i samma belopp krävdes större
kvantiteter. I utlandet kallas stundom plåtmynten för "nödmynt". Ingenting kan vara
felaktigare - de är ett uttryck för välstånd på åtminstone detta område.
Plåtmyntens historia började 1644. Det var då som man i riksrådet ånyo tog upp en flera
gånger tidigare väckt fråga: att göra stora mynt av koppar. Nu fördes frågan fram till beslut
och man hänvisade till flera fördelar, bl a att de var "portabla". Över denna synpunkt har man
sen många gånger ironiserat. Det är fel, ty med "portabla" menades helt enkelt att man med
dem kunde flytta större belopp snabbare, med färre handgrepp. Ombord på ett skepp var det
till exempel bra mycket lättare att lyfta tjugo kg i ett stycke än närmare sju hundra stycken
(ettören), för att nu inte tala om förpackningen. Men det fanns flera synpunkter på den frågan,
som vi ska se.
Varför tillkom nu plåtmynten? Svaret är detsamma som vi lämnade ovan beträffande
öresmyntningen i koppar från 1624. Skillnaden blev den, att de största plåtarna ännu mer än
de små mynten fick karaktär av exportvara. Detta var den sköna teorin; att vardagens
verklighet stundom blev en annan fick många exportörer av dyrköpt erfarenhet lära känna.
De första kopparplåtarna var de största. Deras åsatta värde var inte mindre än tio daler sm och
de vägde 19,7 kg. Det är utan tvekan världens största mynt. De tillverkades endast två år,
1644 och 1645. Senare präglade man inte större än 8 daler och efter Karl XI :s regering blott 4
daler och lägre nominaler ner till ½. För en tiodaler lär man som mest ha fått en ko men med
hänsyn till kreaturens ringa slaktvikt och mjölkproduktion, jämfört med vår tids
mastodontdjur, får man vara försiktig med jämförelsen. För en halvdaler fick man omkring
1722 en skjorta (men då hade vikten sänkts, senast 1715).
Vi vet inte hur plåtmynten mottogs. Man har sällan i skrift talat därom. Hos utlänningarna
väckte de givetvis stor förundran. I de många reseskildringarna av utlänningar från deras
besök i Avesta, där nästan alla plåtarna präglades, möter man häpenhet och någon gång ett
uttryck som "och detta ska vara en halv daler, Himmel!" Men åtminstone två budskap har nått
fram genom århundradena. En skatteindrivningsman skrev till drottning Kristina från nordliga
Sverige och beklagade, att han inte kunde driva in skatt, ty han saknade transportmedel om
man betalade honom i plåtar. Här kan man inte tala om den nyss berörda transportabiliteten.
Och när Johan Palmstruch hade startat sin bank 1657 och fyra år senare gav ut de första
sedlarna mot att man satte in pengar i banken, en omväxlingstransaktion, blev de nya sedlarna
utomordentligt populära. Man slapp ju de tunga plåtmynten, som byttes mot lätta
papperssedlar. Från Erik Dahlbergs kopparstick i Suecia Antiqua kan vi se en man som på en
s k plåtdrög släpar fram plåtmynt till banken. Men kanske såg man dem som lämpliga att
bevara för framtiden i framför allt Finland samt mellersta och norra Sverige, där många
skatter av plåtar påträffats. Malung har det största bevarade fyndet av plåtmynt i vårt land
gjorts. Ägaren (en kvinna) grävde ned dem vid 1700-talets mitt till skydd mot onda tider och i
väntan på bättre. Kanske låg också arvs- eller skattehänsyn bakom.
Plåtmynten tillverkades Avesta, och där slogs även de andra kopparmynten. Staden låg
förhållandevis nära Falun. En utomordentligt liten tillverkning ägde också rum i Lappland, i
Kengis - världens nordligaste myntort, i vars närhet man hittat en koppargruva
(Svappavaara). Under 1700-talet förekom också tillverkning i Ljusnedal i Härjedalen och
Huså i Jämtland.
När man 1776 skulle göra rent hus med den medeltida mynträkningen var det naturligt att
sluta med plåtmyntstillverkningen, dvs för användning som betalningsmedel. De sista
plåtarna bär i själva verket årtalet 1768. Men tillverkningen och stämplingen pågick
ytterligare ett tag, till 1808. Utlandet hade vant sig vid stämplarna; de upplevdes som ett slags
garantimärken för den koppar som Falun exporterade. För några år sen hittade dykare åtta ton
plåtmynt nära Sydafrikas kust. Det var just plåtmynt på export, på väg till Indien, som förlist
med ett danskt handelsskepp, Nicobar (1787).
Mynt från provinsen - en stormaktsprodukt
Det svenska väldets mynthistoria uppvisar ett drag som är tämligen enastående i den moderna
mynthistorien, nämligen prägling av mynt i de områden, som under stormaktstiden och ett
århundrade framåt utgjorde besittningar utanför Sverige. I de allra flesta av dessa fortsatte
man att prägla mynt efter de dittills gällande ekonomiska reglerna och mynträkningarna. De
försök som den svenska regeringen gjorde att få inflytande på myntpräglingen avvisades,
oftast med framgång.
Det första område utanför Sverige som vi förvärvade var Reval (1561) och sedermera det
omgivande Estland. Till en början fortsatte man efter inhemsk mynträkning, men så
småningom lyckades den svenska regeringen genomföra svenskt myntsystem, och så kommer
det sig, att en myckenhet av revalska ören ingår i svenska myntfynd. Sådana kom också att
präglas i Narva, ehuru blott under en kort period under Karl XI. När Ryssland erövrade Reval
och Narva i början av 1700-talet, hade emellertid myntpräglingen sen en tid upphört i dessa
städer.
År 1621 intogs Riga av Gustav II Adolf. Myntningen där pågick ända fram till den tidpunkt
då ryssarna erövrade staden och Livland. Riga har som myntort utmärkt sig på två sätt. För
det första utgav staden, där man gjorde betydligt vackrare mynt än Reval, en myckenhet av
guldmynt och riksdalrar, men också en ännu större mängd av undermåliga små mynt. Till en
del var detta riktat mot grannstaterna, främst Polen, som på så sätt översvämmades av dåligt
mynt, men givetvis drabbade det också landets innevånare som - ehuru med en viss svårighet
- kom att vänja sig vid de svenska kopparmynten, som i varje fall till viss del var värdemynt.
För det andra drev den svenska regeringen ett eget myntverk, som enbart slog underhaltigt
mynt, främst usla schillingar. De var mycket inflationsdrivande. Tillverkningen upphörde på
1660-talet, sedan en omfattande efterprägling i Suceava i nuvarande Rumänien gjort vår
produktion olönsam.
I nuvarande Polen, där vid olika tillfällen vissa områden var besatta av svenskarna men aldrig
formellt avträdda till oss, myntades också i två städer: Elbing (Elblg), under såväl Gustav II
Adolf och Kristina mellan åren 1626-1635 som under Karl X Gustav 1655-1660, och i Thorn
(Toru½) under sistnämnde kung. Även här koncentrerade man sig på lägre valörer, som gjordes
så lika de polska som möjligt för att sen, undermåliga som de var, vandra ut Polen och
innebära inkomster för svenska kronan.
En alldeles speciell myntning bedrevs av Gustav II Adolf under fälttågen i Tyskland. I många
av de större städer där han drog fram slogs mynt, nästan alla i högre valörer och med den
dubbla uppgiften att betala värvade soldater och att göra kungens bild levande för
anhängarna. Vi känner sådana mynt från åtminstone sju präglingsorter, dukat- eller
riksdalervalörer, i några få fall smärre nominaler i gott silver. Således präglades mynt i Erfurt,
Mainz, Fürth, Nürnberg, Augsburg, Osnabrück, Wolgast och sannolikt Würzburg. Endast i
Mainz slogs de nämnda, smärre nominalerna. Myntningen fortsatte även efter kungens död; vi
kan därför finna sådana med hans bild men med årtalen 1633 och 1634. En alldeles speciell
tillverkning var den som ägde rum i Sverige (Säter), men som hade Tyskland som tilltänkt
avsättningsort. Det var kreuzermynt, den tyska nominalen som borde ha varit folket
välbekant, men präglad som värdemynt koppar. Den tyska befolkningen var emellertid totalt
kallsinnig inför detta bokstavligen utländska påfund och projektet slutade i fiasko.
I den westfaliska freden 1648 tilldelades vi vissa områden i norra Tyskland och i dem
präglades nu mynt, ehuru av växlande betydelse och med varierande framgång. Det gäller
Pommern, som vi innehaft sedan 1640, Bremen och Verden med staden Stades myntverk
samt städerna Stralsund och Wismar. I två av dessa provinser fortsatte vi att tidvis slå mynt,
även sedan vi efter Karl XII:s död förlorat flera av våra områden. Således behöll vi halva
Pommern med Stralsund, där hertigdömet slog främst lägre valörer. Det rörde sig om en för
det mesta obetydlig myntning, med undantag för sjuårskriget mot Preussen på 1760-talet.
Myntningen slutade först 1806. Även för själva staden Stralsund pågick en likaledes ganska
obetydlig tillverkning av mynt till 1763. Wismar - som förpantades till Mecklenburg-
Schwerin år 1803 - hade också en viss myntutgivning.
Till sist ska vår enda utomeuropeiska, verkliga koloni (frånsett det korta äventyret med
Delaware) nämnas. Gustav III förvärvade 1784 den lilla ön St. Barthélemy i Västindien från
Frankrike. Man hoppades att den skulle ge inkomster som frihamn, men snart visade det sig,
att den efter Napoleonkrigen endast medförde utgifter. Ön slog inga egna mynt, men små
nominaler av olika typ som cirkulerade i Västindien - mynt från spanska besittningar,
CuraH ao, Cayenne, från USA, ja till och med från Europa - kontramarkerades ca 1808-1820
och 1834-1840 för att markera deras giltighet på St. Barthélemy. År 1878 såldes ön tillbaka
till Frankrike.


Nödmyntens tid
Karl XII:s regering kom att innebära ett kaos, inte minst ekonomiskt, för Sverige. Landet gick
in på det nya århundradet som en stormakt; tjugo år senare var denna position helt förlorad.
Det dröjde emellertid ett bra tag innan de första orosmolnen visade sig. Fram till kungens
återkomst från Turkiet hade i varje fall landets myntväsen skenbart klarat sig någorlunda.
Alltifrån 1715 fann sig emellertid kungen och hans rådgivare nödda till drastiska åtgärder.
Den första och svåraste var utan tvekan beslutet att prägla nödmynten. Här ska påpekas, att
samtidens myndigheter inte använde uttrycket "nödmynt", en term som i så fall skulle ha ökat
oron, utan benämnde dem mynttecken. Vem som gjorde denna uppfinning är osäkert, men
flera tecken pekar på Christofer Polhem, som vid sidan av sin uppfinnargärning mycket gärna
spekulerade i ekonomiska frågor, eller också Casten Feif, som skötte ”fältkontoret”. Något
mothugg mötte han inte från kungens ekonomiske rådgivare, baron Georg Hindrich von
Görtz, en diplomat från Holstein. När denne efter kriget gjordes till syndabock för denna och
andra åtgärder och efter en skandalös rättegång avrättades, var det utan tvekan ett
justitiemord. Nödmynten var inte hans idé!
Givetvis var det nödvändigt att göra något. Det räcker att peka på de fortsatta
krigsansträngningarna och uppsättandet av en helt ny armé i stället för den som hade gått
förlorad i Ryssland efter Perevolotjna. Visst präglade man mynt, huvudsakligen mark och
ören - en otillräcklig och i sammanhanget ointressant riksdaler- och dukatmyntning kan
förbigås. Som kreditmynt, dvs mynt som inte var värdemynt, cirkulerade 1/6 öre i koppar.
Däremot förekom en viss plåtmyntning. Men då dessa var värdemynt av koppar och då
metallen som sådan kunde exporteras för att förbättra statens ruttna affärer, drogs de in till
kronan eller blev förhöjda till sitt värde genom särskilda påstämplingar. I vissa fall innebar
denna 50% förhöjning. Fr o m 1715 nedsattes därjämte vikten hos de nya plåtarna för att få
kopparproduktionen utdrygad. Gamla trofékanoner av brons smältes ner och utmyntades i
Stockholm.
Men det stora problemet trodde man sig kunna lösa genom mynttecknen, alla med valören 1
daler sm, dvs ett plåtmynt i detta värde. Man utgav under drygt tre år inte mindre än tio typer.
Till en början skulle detta ske på så sätt, att varje nytt mynttecken skulle avlösa det
föregående, som skulle dras in. Så blev emellertid inte fallet. Totalt präglades 42 miljoner
mynttecken och det är självklart, att landets ekonomi inte tålde denna påfrestning. I sig var
tanken med mynttecknen ingalunda felaktig. Vad vi idag använder som betalningsmedel är i
hög grad "mynttecken", dvs pengar som föreställer men inte utgör de värdemynt, vid vilka
man i äldre tider var van. Mynten vägde 3,6 g - i ett fall det dubbla. Ett värdemynt i koppar
om 1 daler vägde vid samma tid 0,756 kg. Det säger sig självt att ett folk som hade vant sig
vid värdemynt, inte gärna accepterade det nya betalningsmedlet. "Det behövs bara litet tvång"
lär Görtz vid något tillfälle ha sagt, och från myndigheternas sida utfärdades förbud mot
myntets "vanvördande". Det hjälpte inte helt. Mynttecknen skapade en inflation, som landet
under förhandenvarande omständigheter inte kunde bära, men som ändå inte uppgick till mer
än som högst ca 50% (jämför Johan III:s 800%!).
Nödmynten försågs med allehanda namn efter sina bilder. Det första kallades "Kronan",
eftersom det på ena sidan bar en kunglig krona, det andra hade en latinsk inskrift, som
ingalunda svarade mot myntet: Publica Fide - allmänt förtroende - och en bild av en sittande
Svea, en direkt imitation av Britannia. De tredje och fjärde hade allmänt hurtiga inskrifter:
"Flink och Färdig" samt "Wett och Vapen". Därpå följde en serie namn hämtade från en del
av dåtidens kända himlakroppar: "Jupiter", "Saturnus", "Phoebus" (solen), "Mars" samt
"Merkurius" - ofta kallade Görtzens gudar av samtiden, eftersom gemene man givetvis inte
begrep vad de syftade på utan gav dem öknamn som "Fäbusen" etc. Flera andra nödmynt var
planerade men utkom aldrig. Det sista mynttecknet, slaget kort efter Karl XII:s död, fick det
djupt ironiska namnet "Hoppet". Nödmynten präglades i motsats till de andra kopparmynten i
Stockholm, men ämnena gjordes i Avesta.
Vid sidan av mynten utgavs också en slags nödsedlar om 5, 10, 25 daler sm - dock inte av
Riksbanken - och därtill betalades lönerna till statstjänstemännen i stor utsträckning i s k
försäkringssedlar. Statsbankrutten nalkades med stormsteg.
Året efter kungens död försökte man återställa myntväsen det sådant det varit före 1715.
Nödmynten blev man av med genom att kronan åtog sig långvariga betalningsfrister; några
hade faktiskt inlösts redan under Karls livstid. De flesta utelöpande nödmynten ompräglades
till ett minst sagt betydligt lägre värde, 1 öre kopparmynt; i den mån de undgick detta hade de
samma låga valör. Det har antagits att innehavarna av nödmynten förlorade ungefär 50%, och
först omkring år 1760 hade staten, som då upplevde en ny inflation, löst in sin skuld.
Nödmynten och de som utfärdat dem fick givetvis utstå mycken smälek och hat. Inte minst i
versifierad form lät kända och anonyma författare i bunden form sitt spe gå ut över dessa
"sedlar i koppar", som väl ändå så småningom glömdes - att en äldre generation idag alls
minns dem beror på den numismatiskt kunnige skalden Carl Snoilsky och hans På Värnamo
marknad. Han tillåter sig en viss poetisk överdrift, helt utan värde blev de ju inte, som vi sett.
Huvudgestalterna i dikten är fästfolket Per och Kerstin, vilka länge sparat - men nödmynt.
Kerstin är bekymrad:
Men det är bara koppar, Per,
med Görtzens gudar på
och namn, som ingen kristen själ
kan lära sig förstå.
Jag vore nöjd, om pengarne
blott bure kungens bild -
tänk Per, om smulan som vi ha,
rakt skulle gå förspilld!
Strax därpå uppläses på marknaden en kungörelse:
Det var med alldenstund, ithy
och mer av samma sort
ett kungligt brev, där meningen
så kunde fattas kort,
att kopparbiten, som i går
för daler gått och gällt,
numera gällde ingenting -
och så var det beställt.


Sedlar och bank
Sverige är det första land i Europa där en bank utgivit betalningsmedel, vilket kan betraktas
som det första fullt utbildade, emitterade sedelmyntet. Sedelutgivningen kom som resultatet
av två nedsättningar under 1660 av vikten för kopparplåtmynt. Det äldre myntet försvann ur
omloppet, eftersom dess värde var högre som metall än som mynt och det nya myntet fanns
ännu inte i nödvändig omfattning för att täcka behovet.
I landet fanns sedan 1657 en bank, Sveriges första och grundad av assessorn i Kungl.
Kommerskollegium, Johan Palmstruch från Riga, genom ett kungligt privilegium av den 30
november 1656. Denna bank blev efter viktnedsättning för kopparplåtmyntet utan likvida
medel - de tyngre drogs undan och nya tillverkades inte så snabbt - och började därför år
1661 emittera sedlar. Dessa s k kreditivsedlar lydde på vissa bestämda belopp, från 5 till
1.000 daler km. Varje sedel var underskriven av Palmstruch själv och av bankens tjänstemän.
Texten var tryckt på tjockt papper som var försett med bankens sigill. Efter förfalskningar får
sedlarna 1666 dessutom åtta tjänstemäns sigill, tre banksigill samt vattenmärke, BANCO, i
papperet. Detta år utgavs de i nominalerna 100, 50, 25 och 10 daler sm.
Hur tidigt pionjären Palmstruch börjat fundera på sedelutgivning är inte säkert, men att idén
fanns färdig hos honom och att han grep tillfället i flykten när myntbristen 1660 blev kännbar,
är väl antagligt.
Ursprungligen var det meningen, att sedlarna skulle utlämnas endast "åt dem som någon
avance i banken hava", men detta efterlevdes aldrig. Kreditivsedlarna blev inte de avsedda
insättningsbevisen och banken kunde utställa sådana sedlar på vilket belopp som helst samt i
vilken mängd man önskade. År 1664 råkade banken i ett krisläge, då den genom utlåning
hade satt alltför stora sedel mängder i omlopp och inte var i stånd att inlösa dem.
Senare forskning har visat att det väl knappast var fråga om förskingringar utan i stället om en
blandning av optimism och vårdslöshet, inte minst hos Karl XI:s förmyndarregering - man
förstod inte funktionen hos pappersvaluta. Att Palmstruch under lång tid inte förde bankens
böcker gjorde knappast saken bättre. Han avsattes och dömdes till döden men benådades
1670. Det kan antecknas, att banken 1667-1668 utgav s k transportsedlar, dvs sedlar som
skulle löpa med endossement, transportpåskrift, samt med personligt sigillavtryck från
överlämnaren. Dessa sedlar var insättningsbevis och måste sägas vara ett steg bakåt i
utvecklingen jämfört med sina föregångare. Stockholms Banco likviderades i början av år
1668.
Då ständerna samlades 1668, beslöt de att ta bankväsendet under sin förvaltning samt att
grunda en ny bank - Rikets Ständers bank, världens äldsta ännu verksamma statsbank. De
tidigare erfarenheterna ledde emellertid till att man förbjöd utgivningen av sedlar "eller andre
som därtill kunna hava liknelse", och trots upprepade framställningar under hela senare delen
av 1600-talet vägrade bankofullmäktige att medgiva sedelutgivning. Men i stället utnyttjade
allmänheten allehanda värdehandlingar som pappersmynt, t ex kassasedlar, vilket i själva
verket var sådana anvisningar som bankens bokhålleri utfärdat och som berättigade
innehavaren att ta ut ett belopp i kassan. Dessutom kan man nämna approberade
assignationer, varmed menas av en kontoinnehavare utställda anvisningar som blivit av
samma bokhålleri försedda men en anteckning om att täckning förelåg.
Från nödmynt till sedlar och polletter
När Karl XII stupade vid Fredikshald fanns bara spillror kvar av det svenska stormaktsväldet.
De påföljande frederna bekräftade detta. Hans syster Ulrika Eleonoras regering blev mycket
kortvarig och innebar endast början till penningvärdets återställande. Hon lämnade efter drygt
ett år tronen till sin man Fredrik I. Det innebar nu kanske inte så stor skillnad. Sveriges
ekonomiska sår läktes anmärkningsvärt snabbt. Myntningen blev snart avsevärd; vid sidan av
mängden av 1 öre km cirkulerade en inte obetydlig nymyntning av de internationella
myntsorterna dukater och riksdalrar samt delar därav. Också en hel del markmynt som slagits
under 1600-talet och under Karl XII kom fram igen och nytillverkning påbörjades. Av
Fredriks mynt märktes emellertid främst 10-, 5- och 1-ören i silver samt de i Avesta slagna 2
och 1 öre sm av koppar.
Om guldet nu och senare är att säga att en del - inte stora mängder - slogs av metall som
importerats från Ostindien, dvs Kina, och som därför försågs med en uppgående sol som
märke. En obetydlig men dock viss mynttillverkning av inhemskt guld förekom, som i
frihetstidens merkantilistiska anda, förvisso med olönsamt höga kostnader, hade utvunnits
dels i Dalarna, dels ur den nyupptäckta gruvan i Småland, Ädelfors. De sistnämnda försågs
med Smålands vapen.
Men även om guldet sågs på spelborden och även om silvret cirkulerade vid sidan av en
mycket stor utmyntning av koppar, speciellt plåtmynt, i de nu vedertagna valörerna 4, 2, 1, ½
daler sm, började sedlarna åter att spela en roll. Den skulle de bibehålla allt framgent. En
regelbunden sedeltillverkning förekom från 1726. År 1701 hade man gått med på att s k
transportsedlar fick utges, dvs liksom våra dagars checkar krävde de transport av innehavaren
genom påteckning. De hade inte använts särskilt mycket. Nu bestämde man, att sedlarna fick
användas vid betalningen av skatterna, dvs kronans uppbörd. Från 1743 infördes sedlar med
fasta valörer. Tidigare hade var och en fått bestämma summans storlek, när de förvärvade en
sedel. Dessa sedlar på mindre belopp kallades fortfarande transportsedlar men behövde i
verkligheten inte skrivas på. Samtidigt bestämdes att sedlarna endast behövde lösas med
kopparskiljemynt, vilket i själva verket innebar att Sverige fick en pappersmyntfot, som
skulle bestå mer än trettio år eller fram till myntreformen 1776. Transportsedlarna löpte under
denna tid med en avsevärd underkurs och det gick så långt att man föredrog det mycket
skrymmande kopparskiljemyntet. Emellertid ska det framhållas, att även om de svenska
statsfinanserna kom att lida av det omlösliga sedelmyntet under denna tid, så medförde inte
detta total statsbankrutt. Härvid var Sverige lyckligt lottat, eftersom de flesta samtida försök
med inlösligt pappersmynt som gjordes i utlandet, hade fått eller skulle få katastrofala följder.
Sedelförfalskningarna, som börjat redan under Stockholms Bancos tid på 1660-talet, tilltog
alltmera. Sedlarna blev ju mer och mer allmänna och det hjälpte inte mycket att man på själva
sedlarna dels hotade med hängningsstraff och dels införde vitstämplar som man, tyvärr
felaktigt, hoppades skulle vara för svåra att efterapa. Det bör också nämnas att man under
frihetstiden införde finsk text på sedlarna, detta av hänsyn till den stora finskspråkiga delen av
befolkningen.
Papperet tillverkades från 1753 på Tumba bruk, som sker än idag; det var emellertid ganska
dåligt. Tryckningen utfördes än så länge av olika statliga entreprenörer, som banken anlitade.
Sedlarnas tekniska utförande var ganska enkelt och de fick cirkulera alldeles för länge.
Vitstämplar och vattenmärken blev snart osynliga, sedan några tusen händer tagit i dem,
sedlarna gick sönder i vecken osv. Utländska resenärer finner i sina minnesanteckningar från
besök i Sverige ofta anledning att beklaga sig över de mer eller mindre likartade, nästan
oläsliga och med knappnålar sammanfogade sedlarna!
Den redan omtalade inflationen drev tidvis bort kopparmynten ur den allmänna marknaden.
Silver- och guldmynt cirkulerade överhuvudtaget inte. Detta orsakade i vissa delar av vårt
land en förbjuden men av myndigheterna tolererad utgivning av sedlar på mycket små belopp.
Detta inträffade på 1760-talet. Företeelsen är långt ifrån unik; den har då och många gånger
senare förekommit på många ställen i Europa.
Dessa små sedlar benämndes av samtiden valuter. Utgivarna står under denna tid främst att
finna bland köpmän i södra Sverige, men även andra företag utfärdade sådana sedlar.
Liknande sedelutgivning har för övrigt inträffat i senare tid, men har väl då i regel betraktats
som värdekuponger eller polletter.
I detta sammanhang bör något sägas om utgivningen av polletter, så karakteristiskt för
Sverige. Med polletter avses oftast myntliknande föremål av metall, som utges av
institutioner, företag eller personer, vilka väl saknar mynträtt men som önskar ersätta bristen
på betalningsmedel inom ett begränsat område, t ex som bevis för en viss prestation.
Polletterna är i regel endast giltiga inom ett mycket begränsat område. Ibland användes också
polletten som kvitto på en av mottagaren utförd arbetsprestation (ofta som skatteprestation),
eller på leverans av vissa varor, eller för att ange förmånen av en rättighet.
Polletterna hade sitt största användningsområde inom bergslagerna, i Dalarna, Västmanland
och Uppland. På avsides belägna orter var de en praktisk ersättning för andra
betalningsmedel. Distributionen av pengar över vårt land med dess dåliga
landsvägsförbindelser var helt säkert ett stort problem. Vissa polletter, särskilt de som utgavs
av Stora Kopparbergs Bergslag, var i omlopp över stora delar av landet och gällde fram till
1833 som betalningsmedel. En särskild ställning hade de polletter som vid sekelskiftet 1800
utgavs av Riksgäldskontoret för att råda bot på den då åter rådande bristen på småmynt.
Under 1800-talets senare del och - begränsat - idag användes fortfarande polletter, men mest
som entré till någon nöjeslokal, som avgift vid något färdmedel eller som spelmarker.


Då började man samla mynt
1600-talets senare hälft är av betydelse för myntstudiet, eftersom det är från denna tid vi kan
räkna numismatiken som vetenskap. Visst hade existensen av äldre mynt noterats tidigare.
Dels hade mynten observerats redan under Johan III och än mer under Gustav II Adolf som
historisk-politisk källa, dels hade från trettioåriga kriget hemvändande fältherrar medfört
utländska numismatiska verk som krigsbyte. Dessa handlade dock mest om grekiska och
romerska mynt, okända i vårt land utom för ett mycket obetydligt fåtal. Men därifrån och till
att, som vi gör i detta ögonblick, intressera sig mera allvarligt och vetenskapligt för studiet av
svenska mynt var ett mycket långt steg.
Den som kan anses vara den förste numismatikern i vårt land var assessorn vid
Antikvitetskollegiet, miniatyrmålaren Elias Brenner (1647-1717). Han var gift med vår första
kvinnliga skald, Sofia Elisabeth Brenner. Brenner ägnade sig till och från under hela sitt liv åt
numismatiken och samlade själv de mynt han senare skulle beskriva, ritade av dem samt sökte
efter sin förmåga systematisera dem. Han var den förste som någonstädes sökt sammanfatta
ett lands mynthistoria, och även om hans verk innehåller åtskilliga oriktigheter - delvis
emedan hans forskning som hos alla vid denna tid hade ett starkt drag av överdriven
nationalism, men också därför att han liksom sin samtid saknade stilkänsla - hindrar detta inte
att han var den förste som sökte bringa reda i, om uttrycket tillåtes, den svenska numismatiska
urskogen. Han utgav 1691 Thesaurus Nummorum Sveo-Gothicorum på latin och svenska.
Fyrtio år senare utgavs en andra upplaga, den gången av hans vän numismatikern Nils Keder
och enbart på latin - knappast en folkskrift!
Myntsamlandet blev snart en hobby på modet och en del seriöst arbete påbörjades. En
numismatisk kommitté inrättades med syfte att på nytt ge ut ett verk om vår mynthistoria.
Härav blev intet men det dröjde inte längre än till 1772 då ett nytt numismatiskt arbete såg
dagens ljus, denna gång författat av Carl Reinhold Berch (1706-1774), som även utgav våra
första beskrivningar av svenska medaljer.
Det är frestande att fortsätta med den svenska numismatikens historia men utrymmet räcker
inte till för annat än att nämna far och son Bror Emil och Hans Hildebrand (1806-1884 och
1842-1913), Nils Ludvig Rasmusson (1904-1973), Bengt Thordeman (1893-1990) och Brita
Malmer, som alla på det mest verksamma sätt bidragit till att föra fram den svenska
numismatiken till ett över hela världen respekterat forskningsområde.


Medeltidsräkningens slut – och nya problem
Vårt medeltida myntsystem med sina påbyggnader alltsedan 1500-talet var ett lappverk, vars
hädanfärd man tycker alla skulle ha hälsat med glädje - betänk bara, att det räknades i dukater
(mest utrikeshandeln), riksdaler specie (ganska sällan), riksdaler hamburger banko
(utrikeshandeln), daler sm (främst i Götaland), daler kopparmynt (i hela Svealand, Norrland
och dessutom delvis i Östergötland) och därtill i hela landet i daler carolin (markmyntet i
silver, mot slutet sällsynt) och daler courant (öresmyntet silver)! Som vi sett hade daler sm
och km sedan 1743 avsett sedlarna, som fick allt sämre kurs mot riksdalern.
Den under många år diskuterade reformen av vårt myntväsende kom äntligen till stånd i
december 1776, då man genomförde den s k myntrealisationen. Den medeltida räkningen i
mark, öre och penningar avskaffades helt och därmed också daler sm och daler km, låt vara
att benämningarna levde kvar mycket länge i gemene mans mun. Sedelmyntet inlöstes med en
kurs av 72 mark km = 1 riksdaler specie, dvs 18 daler km eller 6 daler sm gav 1
specieriksdaler av silver. De nya sedlarna sattes paritet med riksdalermyntet. Om någon
tycker att detta låter komplicerat, kan vi säga att det tyckte samtiden också. Den nya
räkningen, som var en förenkling (1 riksdaler = 48 skillingar, 1 skilling = 12 runstycken),
upplevdes som krånglig.
När myntreformen genomfördes, gick det 3 daler carolin (alltså markmynt i silver) på
riksdalern men hela 6 daler sm (eller 18 daler km) behövdes i sedlar för att få den klingande
silverriksdalern. Och kom nu ihåg att alltsedan 1604 är riksdaler och daler två helt olika
saker! Och Du, gode släkt- och hembygdsforskare, som med iver läser Dina förfäders
bouppteckningar eller gårdsräkenskaper, kom ihåg att Du måste ta reda på om de är förda i
daler sm eller km! Den senare är ju bara 1/3 så mycket värd som den förra! Och att
silverinnehavet en bouppteckning anges i rent silver eller riksdaler specie och att man alltså
ibland måste veta årets kurs mellan daler (sm eller km) och riksdaler! (Lyckligtvis oftast
omräknat till daler sm eller vanligare km i summeringen!)
Men människan är konservativ och ett inkrånglat myntsystem behärskas lättare av den icke
läskunnige, precis som denne kan lära sig stora diktverk eller hela Bibeln utantill mycket
snabbare än den intellektuelle. Svenskarna fortsatte länge envist att räkna i daler, och vissa
räkenskaper och värderingar - t ex brandförsäkring av hus - utfördes ännu i början av 1800-
talet i den avskaffade mynträkningen. För de läskunniga, som hade det svårare med
huvudräkningen, tillkom särskilda handböcker med omräkningstabeller. I varje fall var från
1777 Rikets Ständers banks sedlar utställda riksdaler specie och inlösliga. Men länge varade
inte detta lyckliga tillstånd, som vi kan se på annat håll. Från 1789/1790 löpte
Riksgäldskontorets sedlar till underkurs, som ökade alltmera, och Rikets Ständers bank följde
efter ett par decennier senare. Så fick Sverige en räkning tre sorters riksdaler (förkortat rdr):
specien (silver), rdr banko (riksbankens sedlar) och rdr riksgälds (riksgäldskontorets sedlar).
De två sistnämnda fick snart ett bestämt värdeförhållande och från 1820 också gentemot rdr
specie. Det blev 1 rdr specie = 22/3 rdr banko = 4 rdr riksgälds. Om man vänder på det och
uttrycker allt i riksgälds, som de flesta gjorde, blir 1 rdr banko = 1½ rdr rgs, 1 rdr specie = 4
rdr rgs. För att göra det extra svårt följde skillingmyntet i koppar med i bankoräkningen - 1
rdr banko alltså = 48 skillingar i koppar - och av de fåtaliga riksgäldspolletterna gick det
följaktligen 48 st på 1 rdr rgs, eller 72 st på 1 rdr banko. Äldre svenskar har omedvetet detta i
blodet när de kallar 25 öre för en "tolvskilling". Det är 12 skilling riksgälds det är fråga om.
Eftersom 1 rdr rgs var = 1 rdr riksmynt (1855-1873) = 1 kr 1873 = 100 öre och 25 öre är ¼ av
1 kr och 12 skilling är ¼ av 1 rdr rgs, blir dessa belopp identiska. Enkelt, eller hur?
En flora av hjälpmedel, s k knektar, såg dagens ljus under denna och följande tid och i dem
kunde man slå upp myntsorterna och få dem omräknade. Kopparplåtarna försvann som vi
redan har sagt; äldre silvermynt löstes efter metallvärdet.
Den stabilitet som uppnåddes i mynträkningen varade inte länge. Kriget mot Ryssland 1788-
1790 blev dyrbart och åter var det sedelpressarna, som skulle tillhandahålla pengarna.
Riksgäldskontoret, som inrättats för att förvalta landets statsskuld (något det som bekant är
sysselsatt med än idag) fick i uppdrag att utge sedlar. Därigenom skulle Rikets Ständers bank
inte belastas för mycket. Dessa sedlar gick snart med underkurs. Tiden kring sekelskiftet 1800
innebar en förbättring och silvermyntfoten kom kortvarigt åter 1803. Desto värre blev det
sedan Ryssland anfallit Sverige och det nya kriget 1808-1809 lett till Finlands förlust. År
1809 måste banken vägra att inlösa sedlarna ned reda pengar och Sverige fick ånyo en
pappersmyntfot, som 1818 fick officiell sanktion. Metallmynten blev åter en sällsynthet och
utländska resande klagade bittert över att det till och med var svårt att få kopparmynt till
grindslantarna!
Ett märkligt ehuru obetydligt inslag i mynthistorien under 1700-talets slut var den av Gustav
III beordrade präglingen av ryskt mynt. Det rörde sig dels om nu oidentifierbara ryska
guldimperialer, dels om ryska femkopekmynt av koppar, de senare utförda i Avesta. De var
avsedda för de svenska trupperna på ryskt område och går lätt att identifiera, dels emedan den
ryska dubbelörnen inte bär rysk kejsar- utan svensk kungakrona, dels emedan vissa bokstäver
och siffror utformats annorlunda.
Förhållandet specie/banko/riksgäld medförde en omläggning av själva indelningen. Fram till
1830-talets början delade man riksdalermyntet specie med tre, efter detta delades det med fyra
för att det bättre skulle harmoniera med riksdaler riksgälds, varav det ju gick fyra på specien.
Det blev denna sistnämnda myntsort, sprungen ur sedelinflationen, som blev grunden till vår
mynträkning efter 1855. Förutom silvret präglades givetvis guld, fr o m Karl XIV Johan även
i högre värden: 2 och 4 dukater. Det mesta guldet var givetvis importerat nu eller tidigare,
men ett litet tillskott lämnade Sverige självt i form av en då mycket liten myntning av guld
från Falu gruva. Det markerades på mynten med Dalarnas vapen (sista gången 1810).
Sedermera har mycket guld kommit därifrån; numera är den som bekant nedlagd och vår stora
guldproduktion kommer ur andra gruvor i Norrland.
Kopparmyntningen var till en början baserad på hälften och fjärdedelen. Men också där
spelade riksdalerräkningen i sina olika former roll och efter myntreformen blev indelningen
fram till 1855 baserad på tredjedelen.
Tillverkningen av mynt bedrevs som förut både i Stockholm (silver och guld) och Avesta
(koppar), som nu blev en allt mer obetydlig myntort, sedan plåtmyntningen så småningom
upphört. Sedelpapperet tillverkades uteslutande vid Tumba och tryckningen av sedlar skedde
vid Rikets Ständers banks tryckeri, som låg i banken vid Järntorget. Sedeltryckeriet flyttades
flera gånger, och låg från 1900-talets början på Helgeandsholmen, 1930-talet till 1970 på Norr
Mälarstrand och numera i Tumba, bredvid pappersfabriken.
En allt mer tilltagande industrialisering och som följd därav rationalisering innebar att man
från 1827 började slå mynten "i ring", som det heter, varigenom de blev fullständigt runda
och fick en jämn rand. Den som hade ansvaret härför var överdirektören W Almroth, som
efter studier i utlandet införde nya maskiner. Kanske var det denna förändring, som kom
myndigheterna att 1832 flytta tillverkningen i Avesta till Stockholm, där sen ett nytt myntverk
på Kungsholmen togs i bruk 1850.
I och med myntreformen 1834 förändrades mycket av det ekonomiska klimatet. Myntet fick
silvret som ryggrad och även om mycket av det invecklade i mynträkningen bestod, blev
stabiliteten större.
År 1855 var tiden mogen för en ny reform. Riksdaler specie delades i fyra delar och varje del
kallades 1 riksdaler riksmynt - det var i själva verket den gamla riksdaler riksgälds som fick
sin upphöjelse och indelades i 100 öre. Man myntade nu, förutom 4, 2 och 1 riksdaler
riksmynt, också delarna 50, 25, 10, 5, 2, 1, ½ öre - de sista fyra nominalerna i brons, som väl
ansågs mer slitstarkt än koppar. Dalpilarna försvann också, eftersom de hade angivit att
kopparen till mynten kommit från Dalarna och Falu gruva. Omläggningen vållade naturligtvis
litet bekymmer och huvudbry. En förnyad marknad för handböcker uppstod. Riksbanken
följde givetvis med. Där hade man sedan 1830-talets mitt haft olikfärgade sedlar med
valörerna såväl i riksdaler banko som i riksdaler specie och riksgälds. Nu kunde man lämna
de första räkningarna och utge sedlar mellan 1.000 (sällsynta) och 1 riksdaler riksgälds. Men
då vi 1914 på grund av metallbristen under första världskriget behövde enkronesedlar, tog
man åter upp den formgivning som redan två gånger utbytts, och använde den för dessa
enkronesedlar, de s k kotiorna; så benämnda, sägs det, för att någon en gång sålde en ko för
ett antal sådana i tro att de var tior. De var alla försedda med de fyra riksståndens emblem,
eftersom de skapats före 1866 (alltså före representationsreformen, då vi fick en riksdag med
två kamrar) och var i vårt demokratiska land giltigt betalningsmedel till 1987.
Myntreformstiden innebar också en förändring vad gäller sedlarna, såtillvida att dessa fick ett
helt nytt utseende. Förfalskningarna alltid ett hot mot den normala mynt- och
sedelutgivningen. Som ett led att motarbeta dessa sökte man göra sedlarnas tryck och
framställning mer komplicerad för att försvåra förfalskarnas hantering. Under 1800-talet
försvann dödsstraffet i princip - och alltså det yttersta straffet för sedelförfalskning - men
knappast förfalskningarna.


Privatbankerna
Vi måste vidare observera, att ett slags privata sedlar hade börjat godtagas. Hade man ett
konto i Rikets Ständers bank, så hade man också rätt att utställa anvisningar på detta. Sådana
anvisningar kallades assignationer och gällde oftast på det fastställda minimibeloppet för
sådana anvisningar: 20 riksdaler specie. Det tidiga 1800-talet kan visa upp en mängd sådana
tryckta anvisningar, som ofta innebar överdragningar på kontot och konkurser som följd.
Allra värst på detta område var emellertid de s k diskontokompanierna, en sorts bankbolag
som hade vuxit upp på några ställen, delvis i statlig regi. Det allra svåraste exemplet kommer
från Malmö, där diskontokompaniets genom vinglerier alltför länge fortsatta verksamhet 1817
ledde till den allvarligaste bankkrasch vårt land någonsin upplevt. Vi kan nu efteråt se att vårt
land behövde ansvarskännande banker, bedrivna med sträng samhällskontroll i form av
lagstiftning. De skulle snart komma.
Privatbanker som grundats sedan 1831, då Skånska privatbanken i Ystad inrättades, gav också
på vissa villkor ut sedlar. Inte mindre än trettio sedelutgivande banker följde den skånska
banken, vilka alla utom en sköttes exemplariskt. I Vadstena skedde oegentligheter, varför
banken fick läggas ned. Denna privata sedelutgivning vållade många debatter, men detta
betalningsmedel innebar otvivelaktigt en förstärkning av vårt lands ekonomi och någon skada
lär de knappast ha tillfogat landet. De tillverkades till en början huvudsakligen hos olika
medlemmar av familjen Bagge: Jonas, sönerna Per och Jakob. En annan mycket anlitad
sedeltryckare var P A Nyman, avliden i mitten av seklet. Med tiden trycktes en del sedlar
utomlands, främst i England, några i USA.
Om dessa privatbankssedlar är vidare att säga att de blev ganska populära, trots att de inte så
sällan förfalskades. De i och för sig ganska stränga privatbankerna löste emellertid in de
falska sedlarna, då man ju insåg, att ett motsatt förfarande skulle komma allmänheten att ta
emot dem med största misstro. När Skånska privatbanken gav ut sina sedlar fanns inget
tillstånd för dem att göra så. Myndigheterna ingrep emellertid inte, och när den tredje svenska
privatbanken grundades 1835 - Stora Kopparbergs Läns och Bergslags Enskilda Bank -
fanns i tillståndet för bankrörelsen en uttrycklig bestämmelse om att banken hade rätt att utge
egna sedlar.
För att sprida sedlarna - vilka ju i praktiken innebar ett räntefritt lån i speciemynt - reste
tjänstemän omkring på landsbygden för att bedriva propaganda för de nya pengarna, och
bankerna samarbetade för att sprida sedlarna så mycket som möjligt och på så sätt förlänga
varaktigheten av det räntefria lånet.
De formella invändningarna från statens sida mot denna form av bankrörelse var emellertid
flera. Bankerna hade nästan alltid besvär att få sedlarna godtagna i den allmänna uppbörden.
År 1868 började kampen mot sedelutgivningsrätten. Anledningen torde ha varit oviljan mot
att enskilda kapitalister gjorde en vinst som borde komma staten tillgodo. 1878 beslöt
riksdagen, att de enskilda bankerna inte skulle få ge ut sedlar på lägre valörer än 10 kr. 1879
drog man in femkronorssedlarna, men först 1897 började man dra in alla privatbankssedlar.
Riksbanken blev kort därefter den enda sedelutgivande myndigheten i landet (1903). Vid det
laget torde emellertid sedelutgivningen på det hela taget ha upphört att spela någon större roll
för de enskilda bankerna. Under sina decennier hade privatbankssedlarna fått ett visst
lokalromantiskt skimmer - Blenda hos Östergötlands Enskilda bank, Oden hos Uplands
Enskilda bank och drottning Margareta hos Kalmars Enskilda bank, med flera.
En annan nyhet i penningväsendet under 1800-talet var postväxeln. Den uppfanns, enligt vad
Skandinaviska Enskilda banken säger, av A O Wallenberg. Sparbanksrörelsen uppstod
tidigare (1820) och utvecklades snabbt till en landsomfattande rörelse, dock utan
sedelutgivning på programmet. 1800-talets mitt var en bolagsbildningarnas, obligationslånens
och växlarnas tid. Men sparbössorna ökade också och togs senare i bankernas tjänst för att
öka sparandet. Möjligen tillkom de som mycket annat i viss utsträckning efter utländsk
förebild.
Reklamen sökte sig mot seklets slut nya former, observerade sedlarna och använde
sedelliknande reklamblad, som ledde till både avsiktliga och oavsiktliga förväxlingar och så
småningom förbjöds. Leksaksmynt framställdes också hos bl a en tysk firma men gjordes
avsiktligt mycket mindre än originalen.
En mycket speciell och i tiden begränsad företeelse var utgivningen av 1 carolin (Karl XV).
Denna var likställd med 10 francs i guld, ett mynt som uppstått i Frankrike och gällde inom
den latinska myntunionen (en sammanslutning av Frankrike, Spanien, Schweiz och Italien).
Unionen upphörde i realiteten efter det fransk-tyska kriget 1870-1871. Initiativtagare till detta
mynt var A O Wallenberg, som hoppats på en svensk anslutning till denna union, en
föregångare till EMU; det utgavs emellertid endast mellan åren 1868 och 1872.
Från guldmyntfot till papper
År 1873 ingicks mellan Sverige och Danmark, något senare Norge, en myntunion, liksom hos
oss baserad på decimalsystemet och med guldmyntfot. Kronan blev i alla länderna
huvudenheten. Det blev alltså samma räknesystem som vi fortfarande har, bortsett från den
lilla detaljen att vi på grund av inflationen avskaffat de den gången nödvändiga lägsta
valörerna och - något viktigare - att vi sedan hösten 1931 frånträtt guldmyntfoten. Detta
onödiggjorde givetvis den reguljära guldmyntningen, som sista gången förekom 1925 hos oss.
Däremot tilltog avsevärt präglingen av jubileums- och minnesmynt, som dessförinnan bestått
av två riksdalrar - 1721 och 1821 - med minnet av Gustav Vasas befrielseverk som påtaglig
orsak.
Oscar II hann med två jubileumstvåkronor, 1897 och 1907; Gustav V inte mindre än tre,
1921, 1932 och 1938, vartill kom en jubileumsfemma i 90% silver 1935. För Gustav VI Adolf
slogs fyra jubileumsfemmor - 1952, 1959, 1962 och 1966 - vartill fogades en jubileumstia
1972. Under Carl XVI Gustaf har hittills utgivits jubileumsmynt om 50 kr 1975 och 1976
samt om 200 kr 1980 och 1983 och 100 kr 1983 och 1984, numera varje år som 1.000 kr i
guld och 200 kr silver. Lägger vi därtill ett par sedlar av jubileumskaraktär såväl till Gustav
V:s 90-årsdag 1948 som till Riksbankens 300-årsjubileum 1968 blir det en hel del.
Det här är ju lovvärda försök att på ett framgångsrikt sätt dra pengar till statskassan. Men
andra drag i myntbilden ska också beröras. År 1942 sänktes silverhalten i alla silvermynt till
40% för att totalt försvinna 1968 (utom 5 kr t o m 1971). Den nya myntlagen, gällande från
1972, saknar helt värdemynt, guld och silver är reserverat för minnesmynten.
Riksbanken började 1873 att utge sedlar i kronvalörer, först med användande av den gamla
formgivningen och sen - efter en kort mellanperiod med nya typer som aldrig slog igenom -
med de s k Moder Svea/Gustav Vasasedlarna (1890), som var mycket omtyckta och stannade
kvar till relativt nyligen (den sista valören, 100 kr, byttes ut från 1966. De avlöstes av de
sedlar som nyss blev ogiltiga (1998/1999) och dessa i sin tur av nuvarande typer. Hur länge
de ska gälla beror på när och om Sverige ansluter sig till EMU och godtar euron.
Myntverket
Myntverket flyttade sommaren 1974 från Stockholm till Eskilstuna. Då hade
justeringsverksamheten redan avskilts och lagts under ett nytt, också utflyttat, verk. Myntoch
medaljämnen gjorde man inte längre själv utan köpte dem färdiga från tillverkare inom
och utom Sverige. Carl XVI Gustafs nya mynt utkom först 1976 (med undantag av
jubileumsmyntet 1975) och fram till dess slog man behövliga valörer med årtalet 1973 från
Gustav VI Adolf.
Myntverket hade sedan 995 sorterat under kungen, på senare år genom finansdepartementet.
Sommaren 1986 bildade man ett bolag, helägt av Riksbanken, AB Tumba Bruk/Myntverket,
dock utan att flytta mynttillverkningen, som ligger i Eskilstuna. I stället för myntdirektör har
man en platschef; bolagets chef (VD) sitter i Tumba. Finansdepartementets direkta befattning
med våra pengar har därigenom helt upphört (sedlarna har ju alltid sorterat under
Riksbanken).


Ett samhälle nästan utan pengar
I sedlarnas ställe började checkerna spela allt större roll, låt vara att de till en början
åtminstone av bankerna kallades för sola växlar. Själva växlarna tilltog också kraftigt antal,
omgivna med en ödesmättad men stundom humoristisk nimbus, till vilket bruket av dessa
inom studentkretsar avsevärt bidrog. De skulle så småningom minska i antal och skimret helt
försvinna. Orsaken härtill, säger bankerna, är flerfaldig. Dagens konsumentlag och nutida
banker ser med ovilja på växlarna; studentlån och studentlöner har trätt i deras ställe och
datorerna trivs inte alls med dem.
Under 1900-talets början upplevde Sverige en stark koncentration av affärsbanker. Mot ett
hundratal vid sekelskiftet existerar idag ett fåtal. I gengäld har t ex försäkringsbolagen skapat
egna banker och utländska bankinstitut öppnat kontor.
Myntstycket har under de sista femtio åren blivit något som i inflationstider allt mindre lånar
sig till sparande. Detta beror givetvis främst på den kraftigt accelererande inflationen - de
senaste åren dock obetydlig - där mynten så att säga inte hunnit med. Det gör man sedan
tiden efter första världskriget betydligt hellre på bankräkning, även om det inte kan förnekas
att många fram till dessa dagar ibland har sparat "på kistbotten" med hjälp av sedlar, men
märkligt nog mera sällan i guld- eller silvermynt, åtminstone i Sverige. (Vi tänker givetvis på
allvarligt sparande på längre sikt.) Men mynten fick också en ny användning. Ett nytt sätt att
förvärva allehanda varor, ja till och med gå på restaurang under en kort period, erbjöd
automaterna, som tillkom omkring år 1900. De har sen alltmer byggts ut, inte minst till
spelautomater, som ansetts så farliga för folkmoralen ("enarmade banditer") att de förbjudits
för alla utom dem, som reser till Åland och längre bort belägna orter.