Skriv ut

Genom Marco Polos reseberättleser blev de kineskiska systemet med sedlar känt i Europa och de äldsta utgavs 618-906.

Världens äldsta "sedlar" utgavs i Kina under Tangdynastien, dvs. 618-906. De användes som ett slags kvitton på till regeringen inbetalade penningbelopp. Genom Marco Polos reseberättelser blev det kinesiska systemet med sedlar känt i Europa. 

De äldsta verkliga sedlarna i Europa utgavs 1661-1666 av Stockholms Banco. Efter grundaren även kallad Palmstruchska banken och omedelbar föregångare till den 1668 grundade Riksens ständers bank. Men europeiska sedlar i meningen betalningsmedel i pappersform fanns tidigare. I form av kvitton (fedi) eller anvisningar på tillgodohavanden (polizze), utställda av eller på någon av bankerna i stora italienska handelsstäder användes sådana i viss utsträckning redan vid slutet av medeltiden.

Sedlarna från Stockholms Banco fick inga direkta efterföljare. De första viktigare sedlar som utgavs var de som trycktes för Bank of England fr.o.m. 1690-talet. En föregångare hade de engelska banksedlarna i s.k. promissory notes som innehållande löfte om betalning brukade användas av de engelska guldsmedsbankirerna. 

Från 1700-talet har sedlarna i hög grad använts av olika stater för att särskilt under krigsperioder skaffa nödiga penningar för löpande utgifter. I Frankrike utgavs sålunda från 1701 olika slags sedlar av staten. Den inflation, som nu följde, slutade med den ekonomiska katastrofen 1720 för de av John Law utgivna sedlar.

Från mitten av 1700-talet uppträdde (först i England) vid sidan om de två tidigare formerna av sedlar; statssedlar och sedlar utgivna av en enda priviligierad bank, en tredje sort, sedlar utgivna av provinsiella banker. Av de senare grundades ett mycket stort antal under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. De många krigen under senare hälften av 1700-talet och särskilt under revolutions- och napoleontiden förde i många länder till oinlösligt (d.v.s. att staten vägrade växla sedlarna mot mynt) pappersmynt. De mest berömda av dessa deprecierade sedelvalutor var den av de upproriska staterna i Nordamerika från 1776 utgivna s.k. continental currency och de franska assignaterna, vilka båda förlorade nästan hela sitt värde.

Under 1800-talets första hälft undergick sedlarna, vilka till en början i allmänhet utförts endast i boktryck och eventuellt med ett inslag av text och/eller bild i upphöjd s.k. vitstämpel, en mycket stor yttre förändring. Genom användandet av modern reproduktionsteknik (t ex guillochering och congrevetryck) fick sedlarna nu ett färgrikt och starkt mönstrat utseende, återgivande symboler, heraliska vapen, porträtt, scener ur folk- och arbetsliv etc.

Från 1800-talets mitt sökte staterna i allmänhet att begränsa de enskilda bankernas sedelutgivning, som efter hand minskade starkt. Även under den i stort sett fredliga epoken under andra hälften av 1800-talet och början av 1900-talet hade en rad stater långa tider oinlöslig sedelvaluta – särskilt i Sydeuropa och Sydamerika. USA drabbades av svåra sedelförhållanden både före och under inbördeskriget på 1800-talet. Alltför splittrade bankförhållanden förorsakade en okontrollerad sedelutgivning (s.k. wild cat money), och de omfattande utgifterna under kriget innebar en stor statlig sedeltryckning. Särskilt förödande har sedelutgivningen varit under de båda världskrigen med stor inflation i Tyskland och Österrike 1918-23 och i Ungern 1946.

I dag har sedlarnas betydelse minskat något p.g.a. elektroniska överföringar av pengar och kontokortens införande. Den allmänna förekomsten av färgkopiatorer har inneburit en ökad förekomst av förfalskade sedlar. Detta problem försöker världens centralbanker klara av genom bättre säkerhetstryck. I Australien har man t.o.m. infört sedlar av polymerplast.